Dom tre första åren i mitt liv. Var jag som vilken liten flicka som helst. En lekfull och frisk tjej som trodde att livet skulle se lika bra ut i framtiden. Men så blev det inte. Samma år som jag fyllde tre så vändes allt upp och ner. Jag fick cancer, en hjärntumör som fortfarande sitter på synnerven och blockar synen på mitt vänstra öga. Tumören går inte att ta bort, för då kan jag bli helt blind. Jag strålades och jag fick cellgiftsbehandling och tappade håret. Många andra barn trodde nog att jag var en pojke. Men det störde mig inte så jätte mycket vad jag minns. Fyra operationer har gjorts för att tumören växte plus att jag fick cystor, som är en slags blåsa med farliga ämnen runt tumör området. Men sen gav det farliga på den sidan med sig. Tumören sitter där den sitter men den stör inte mig eftersom att jag är van med att se på bara ett öga.
I sexårsåldern så började jag få smärta i ryggen. Läkaren som jag hade då trodde att det var reumatiskt men var inte helt säkert. Smärtan försvann och livet gick vidare.
Sen när jag var åtta år gammal så började en ny fas. Jag fick kraftiga kramper i vänstra foten och skrek av smärta. Jag blev inlagd på *Astrid Lingrens barnsjukhus* med morfindropp, man röntgade foten men hittade inget. Läkarna fattade inte alls vad som var fel. Först var dom inne på att det var reumatiskt men den tanken försvann när dom insåg hur stark smärtan var. Andra förklaringen dom kom med var att det var psykiskt. Men den tanken gick inte min mamma med på. Som smart hon var och är så krävde hon att dom skulle röntga ryggen eftersom jag hade problem där tidigare. Man röntgade ryggen och bingo där hittade man en stor cysta på ryggmärgen. Läkarna trodde inte att det var den som kunde ställa till med smärtan. Men dom gick till slut med på att göra ett försök och operera bort den. Efter operationen var smärtan i foten borta. Läkarna fick komma in och känna på foten och det gjorde inte ont.
Jag gick ju också i skolan också förstås. Fast det blev ganska mycket fram och tillbaka eftersom jag var så mycket på sjukhus. Men i skolan fick jag inte häller vara ifred. Jag blev mobbad och utstött. Det var en tjej o som satte igång allt hon fick med sig tjejen som var min bästis under dagis åren på sin sida. Och sen blev dom fler och fler. Alla svek mig och jag vet fortfarande inte varför. Jag bytte till slut klass i andra terminen i femman. Då slutade mobbingen. Jag hamnade i en bra klass med en toppen magister. Jag fick några vänner men i slutändan svek även dem mig.
Jag såg fram i mot att få börja i högstadiet, i sjuan ihop om att få nya vänner som kom från andra delar av förorten. Men sån tur hade inte jag.
Sommaren innan jag skulle börja högstadiet hade ryggen börjat krångla igen man hittade en benbit som hängde löst och dom gick med på min vilja att ta bort den och se om det onda försvann. Jag blev inlagd igen. Sen en kväll på sjukhuset så skulle pappa och jag gå ned till cafeterian och köpa glass, vi gick ut från avdelningen. Sen så föll jag bara ihop, Jag minns att pappa bar in mig på avdelningen och bad nån sköterska om hjälp. Doktorer rusade in i rummet där jag var placerad. Jag började vaknade till och märkte då att jag inte hade någon känsel eller rörelseförmåga i min vänstra hand, arm och mitt ben. Min Mamma kom plötsligt inspringande. Dom sa att mitt ansikte var snett vilket jag senare fick se själv. Jag hamnade i rullstol. Man röntgade huvudet och såg då att jag hade fått en stroke och att det fattades blodkärl på högra sidan av hjärnhalvan. Läkarna hade aldrig sett något liknande och visste inte hur dom skulle behandla mig. Men min neurokirurg som tidigare opererat mig kände en kirurg i Boston som kunde sånt här. Så Man ringde honom och han sa att det bara var att operera och flytta några friska kärl till området som var skadat. Dom tog kärl från pannan på mig och klistrade fast dom på hjärnhalvan. Operationen tog tolv timmar och kirurgerna bytte av varann för att inte riskera att något skulle hända. När jag hade blivit något piggare så var det dags för sjukgymnastik och arbetsterapi för att försöka få igång dom skadade kroppsdelarna på min vänstra sida. Jag tränade ett tag men kom aldrig riktigt i mål. Jag för trött och för svag för att klara av hela vägen.
Idag är jag 18 år. Har funktionshindret kvar i armen, anden och benet. Men jag kan gå och slipper rullstolen. Tumören sitter kvar men växer inte. Jag har hoppat av plugget helt eftersom att jag aldrig lyckades få några betyg.
Jag har precis börjat praktisera på Resursteamet i Alvik tack vare den fantastiska resurschefen Fredrik som hjälpt mig väldigt mycket igenom det jobbiga efter stroken. På Alvik ska jag vara tre gånger i veckan och hjälpa till med hemkunskapen på skolan och även skiva i resursteamets blogg och tidning. Jag vill även hjälpa andra barn och ungdomar som går igenom svåra situationer och ge dom hopp för att kunna gå vidare i livet. Jag har fortfarande inga kompisar. Men har en mamma och pappa och två storebröder som finns till och stöttar mig hela tiden.
Skrivet av: Lena Granlund